November 2019

Boktips: Minnesbok över den svenske bonden av Sune Jonsson

LTs förlag, 1971. 311 s.

Maximilian Isendahl

Det är lätt att missa texterna när man fångas av de vackra bilderna på blommor, djur och människor i arbete eller på fest, som fotografen och författaren Sune Jonsson tog i den småländska byn Attsjö. Men när jag började läsa fann jag att bokens historier, reflektioner och samtal med Attsjös invånare var än mer fängslande.

Vi får insikt i personliga stycken jordbrukshistoria: uppodling av mossar, den evinnerliga stenbrytningen – och svält under första världskriget. Korta kapitel med titlar som Borstaknallen, Grindvakterskan och Stubbakungen ger inblick i livshistorier och en tid som gick mot sitt slut. För det var tider av snabb förändring när Sune Jonsson besökte Attsjö 1969-1971. Det jordbrukspolitiska beslutet från 1967 slog hårt mot småbrukarna då landets självförsörjningsgrad skulle sjunka  till  under  80 % och lågprisimporten började. Småland drabbas

kraftigt. Åkrar planteras med gran, ibland grävs dessutom matjorden bort och säljs till hobbyodlare i städerna. Bönderna är gamla och det finns sällan en succesion. Andelen pendlare ökar.

Frustrationen och föraktet mot byråkrater och centraliseringen är alltid närvarande och alltid befogad. Lantbruknämndens dom är förnedrande: majoriteten av den brukade marken i Kronoberg, som under tusen års arbete röjts från sten och stubb, ska planteras med skog. Följderna har vi sett i stormen Gudrun och nu senast i granbarkborrens framfart i södra Sverige. Samtidigt som skogsarealen ökar minskar skogsbrukets betydelse för invånarna, då en allt större del av vinsten försvinner med ökad mekanisering och rationalisering.

Jordbruket ska ersättas av långmila pendling till industrin och av ubanisering till från centralt håll utvalda tätorter. Ofta finns smärtsamma likheter med dagens situation, som bilderna av övergivna lupinbevuxna gårdar. Eller när Karl Magnusson (f. 1893) talar om matförsörjning vid kris eller krig:

[Karl] Di får väl försöka sig på skrivbordskejsarnas nya diet: sulfaten, massavedstravarna och skogsplanteringarnas toppskott. Försörjningen av mejeriprodukter är i fara redan nu i fredstider… [Sune] De håller på att vakna upp. Det finns sådana som grubblar över de här problemen. Han [Karl] sitter med det hoprullade dukhörnet och kramar det i näven som skakar och säger: - Jag tycker de vaknar alldeles för långsamt. Under min bondetid vaknade vi raskt och begynte i ottan. (s. 269)

Dessa ord, att det börjas prata om problemen, hörs ganska ofta idag. Karl hade bevisligen rätt då, för 50 år sedan. Låt inte historien upprepa sig.

Boken avslutas med vass kritik mot byråkratins hänsynslöshet i Småbrukarens sista bön till experten.

Med tillit överlämnar vi oss nu åt er och ser och hör i våra apparater, hur ni lever vårt liv åt oss… I minsta detalj har ni så vist planerat våra liv, att utdöendet blivit det enda som överlämnats åt oss själva som en eftergift åt den enskildes rätt. (s. 310).

Taggar: Boktips