En krönika om alienering

Tove Sundström

I en text skriven av La Via Campesina där begreppet matsuveränitet förklaras listas ett flertal punkter över vilka åtgärder som behöver vidtas för att uppnå en demokratisk och rättvis livsmedelsproduktion. Bland annat tas det upp att nyliberal politik, som prioriterar internationell handel högre än matsuveränitet, istället behöver ersättas av en solidarisk politik. Världshandelsorganisationen, WTO, är alltså fel institution att förvalta frågor relaterade till jordbruk och livsmedel. Svensk mjölk exporteras till Indien och slår ut den inhemska produktionen, djurfoder från Brasilien konkurrerar ut framställningen av foder i Europa, och på Karibien säljs billigt, amerikanskt fläsk. Världen över påverkas bönder och lantarbetare negativt av frihandel, frihandelsrelaterade avtal och lågprisimport (eller prisdumpning som det också kallas). 

Så vad innebär det i dagens livsmedelssystem att vara solidarisk? Innebär det att all handel länder emellan måste upphöra? Självklart inte. Handel bidrar till mångfald. Frihandel, däremot, bidrar till minskad mångfald. Enbart en liten fraktion av jordbruksföretagen, de allra största, har tillgång till den internationella marknaden; prioritering av export innebär att bönder som arbetar i familjeföretag eller på gårdar som inte är av industriell kapacitet exkluderas både från internationell handel och från lokala marknader (där importerade lågprisprodukter konkurrerar). För att uppnå ett demokratiskt och rättvist livsmedelssystem behöver vi uppnå matsuveränitet; en huvudsakligt lokal livsmedelsproduktion och -distribution där jordbrukare skyddas från lågprisimport; där det finns möjligheter för jordbruket att långsiktigt värna om miljö och klimat och där befolkningar garanteras rätten till livsmedel. 

Så hur gör vi? Vi behöver till exempel stryka jordbruksavtalet Agreement on Agriculture (AoA) från WTO, men om den uppgiften just nu känns överväldigande och avlägsen så finns det en annan sak vi kan arbeta med tills det att den dagen kommer, nämligen en solidarisk kamp. Det finns tendenser att vi inom olika rörelser — för mänskliga rättigheter och naturresurser, för miljön och klimatet, för rätten till mat, fröer, välfärd — separerar oss från varandra. Vi tror att vi gör det till förmån för en mer marginaliserad grupp. Låt oss inte prata om problemen här. Låt oss istället lyfta deras kamp. Till förmån, tror vi, för de kamper som sker i de världsdelar som kallas “globala syd”, tar vi ett steg tillbaka; när effekterna av frihandelsavtalet EU-Mercosur diskuteras så pratar vi för lite och för sällan om de konsekvenser som kommer att uppstå i Europa. 

Men vad är det egentligen som händer när vi tar ett steg tillbaka? Lyssna på det igen: Låt oss istället lyfta deras kamp. Deras kamp. Är det inte vår kamp? Generellt strävar människor efter solidaritet; det finns en rädsla för att framstå som nationalistisk eller eurocentrisk. Men dessa rädslor får oss istället att avstå solidaritet, när vi istället kunde prata om kampen för matsuveränitet över hela världen. Att isolera kamper från varandra skapar sämre förutsättningar för dessa kamper att överleva och nå framsteg. 

Överallt ser konsekvenserna av nyliberalismen och kapitalismen olika ut. Men oavsett konsekvenserna så strävar vi efter samma sak, vi som kämpar för matsuveränitet. Vi vill alla ha rätten till att bestämma vilka grödor som ska odlas, på vilken plats och av vem. Vi vill ha rätten till fröer. Stärkta rättigheter för kvinnor och HBTQIA+-personer inom jordbruket och på landsbygden. Vi vill ha rätt att förvalta vatten som en gemensam resurs. Vi vill ha rätt till mark. 

Oavsett om det är enbart vår egen kamp på hemmaplan vi väljer att lyfta fram, eller enbart en av alla de kamper som bedrivs i andra länder runt om på jorden, så är det inte en tjänst för någon när en rörelse isoleras. Att isolera en fråga eller en kamp är att göra den svagare. Vi måste resa oss tillsammans och stödja varandra — det blir inte bättre för någon om det inte blir bättre för alla. 

Genom att sammanlänka olika kamper, exempelvis kampen för matsuveränitet och rätten till vård och skolor på landsbygden, och lära oss känna igen de mekanismer som globalt påverkar bönder, lantarbetare, ursprungsbefolkning, naturbrukare och landsbygdsbefolkning, om än med olika konsekvenser, kan vi legitimera vårt arbete och stärka våra argument.

Referenser 

La Via Campesina (2003). What is food sovereignty? Tillgänglig: https://viacampesina.org/en/food-sovereignty/ [2020/10/2] 

Taggar: Debatt, Organisering och vägen framåt