EU-kommissionens inledande konsekvensbedömning: Manipulerar fakta för att enklare manipulera gener och stärka det absoluta oligopolet för företagen som kontrollerar det europeiska livsmedelssystemet.
Denna text är en (av Maximilian Isendahl) översatt förkortning av ECVC:s analys angående EU-kommissionens förslag att liberalisera EU:s GMO-lagstiftning. ECVC kommer att fortsätta arbeta emot detta bland annat genom att ordna en namninsamling till ett medborgarinitiativ under 2022 – håll er uppdaterade.
Den 24 september publicerade EU-kommissionen en “inledande konsekvensbedömning” angående förslaget att avreglera GMO framställt via “gen-editering” eller cisgenes. Kommissionen hävdar samtidigt att den fortfarande vill tillämpa målen med den nuvarande regleringen. Samma dag öppnade den en fyra-veckorsperiod för insamling av förslag framtill den 22 oktober.
Kommissionens inledande konsekvensbedömning använder element av det språk som tagits fram av kommunikatörer, experter och forskare från bioteknikindustrin under 20 år tid. Den försöker måla upp ett narrativ bestående av odokumenterade påståenden, ogrundade löften om sätten att uppnå dem, ungefärlig eller grovt felaktig information, odefinierade nya termer och åsikter ämnade att rättfärdiga väldigt vaga förslag, som för icke-specialister må framstå som uppe för diskussion, men som mycket illa döljer kommissionens önskan att avreglera.
Enligt ECVC bekräftar verkligheten tvärtom behovet av att strikt tillämpa rådande reglering för alla GMO utan undantag.
Kommissionens inledande konsekvensbedömning bygger på en studie som den publicerade den 29 april 2021. ECVC har redan publicerat en analys av studien som i detalj går in på specifika risker med nya GMO med tanke på hälsa; miljön; biodiversitet; traditionell, bonde-baserade, ekologiska och GMO-fria jordbrukssystem; potentiella utnyttjande av maktpositioner; biostöld och erodering av odlad mångfald orsakad av patent på nya genmodifiering-tekniker, modifierade gener eller motsvarande genetisk information; risker att missleda konsumenter; frågor angående spårbarhet; falska löften som aldrig uppfyllts och utan att ta hänsyn till påverkan på bönders frö-sparande och alternativ.
Dessa element är inte inkluderade i detta dokument, som bygger på kommissionens nya juridiska och semantiska manipulationer.
Genom att genomföra sitt arbete med den inledande konsekvensbedömningen på engelska, verkar det som att kommissionen vill reservera debatten för forskningsvärlden och industriella aktörer som har gjort det till sitt enda arbetsspråk. Med tanke på att Irland är det enda EU-landet där engelska brett talas som första språk, är detta i tydlig kontrast med icke-diskrimineringsprincipen av EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna (CFR). Medborgare i de övriga 26 länderna i unionen som inte förstår detta språk men som ändå vill veta reglerna som de kan komma att styras av i framtiden och ge sina åsikter om måste nöja sig med inofficiella elektroniska översättningar, som ofta är bristfälliga av naturen, eller spendera interna resurser på översättningar vilket återskapa existerande makt-obalanser mellan olika parter och hotar det aktiva, fria, effektiva, meningsfulla och informerade deltagandet av personer och grupper engagerade i relaterade beslutsfattande processer. Bristen på översättningar är ett tydligt tecken på en önskan att drastiskt minska offentlig debatt angående denna för våra livsmedelssystem så viktiga fråga.
1. EU-regelverk kring GMO (Genetiskt modifierade organismer) är anpassat till vetenskapliga och tekniska processer.
Enligt EU-kommissionen är problemet att “den nuvarande lagstiftningen inte längre är lämplig och behöver anpassas till vetenskaplig och teknologisk utveckling för vissa NGT:er (nya gentekniker) och deras produkter”. Ett sådant påstående visar antingen på okunnighet angående innehållet av lagstiftningen eller en vilja att ignorera det.
EU-direktivet 2001/18/EC ger en precis definition av GMO: “en organism, med undantag av människor, i vilken genetiskt material har förändrats på ett sådant sätt som inte uppstår naturligt genom korsning och/eller naturlig rekombination”. Kommissionen refererar aldrig till denna definition, som är grunden för EU:s lagar angående GMO. ...
3. Alla nya mutagenes-tekniker omfattas i nuläget av GMO-lagarna, inte bara “riktade mutagenes”-tekniker
Till skillnad från vad kommissionen hävdar, har EU-domstolen inte påstått i 2018 “att organismer producerade av riktad mutagenes är GMO”. Denna term, riktad mutagenes, används inte någonstans i EU-domstolens dom eller pressmeddelande som kom samtidigt som dess publicerande. Tvärtom, i pressmeddelandet fastslås att “före antagandet av GMO-direktivet, var endast konventionella eller slumpmässiga metoder för mutagenes applicerade in vivo på hela plantor. Hädanefter har tekniska framsteg resulterat i framtagandet av in vitro mutagenes-tekniker som möjliggör att rikta mutationerna i syfte att framställa organismer resistenta till vissa herbicider.”
EU-domstolens dom är den enda texten av juridiskt värde. Kommissionen verkar inte ha läst den. Denna dom begränsar inte sina slutsatsen till “organismer producerade genom riktad mutagenes”. Denna term som används av kommissionen, utan någon given definition, har aldrig blivit nämnd förrän nu. I sin preliminära fråga till EU-domstolen citerar den franska Conceil d’Etet “nya riktade mutagenes-tekniker som implementerar genediteringsprocesser” och inte riktad mutagenes. Men EU-domstolen använder inte någon av dessa termer i sina slutsatser, som fastslår att:
- all mutagenes-teknik producerar GMO,
- endast de som är “konventionellt använda … och har en lång historia av säkert användande” ligger utanför omfattningen av Direktivet 2001/18, medan de som “uppkommit eller i huvudsak utvecklats” efter 2001 inte exkluderas utan istället ligger inom omfattningen av direktivet. ...
5. Dessa tekniker producerar förändringar i genetiskt material som skiljer sig från de som framtagits genom naturlig mutation och konventionella reproduktionstekniker.
Kommissionen leker fortfarande med ord när den påstår att “dessa tekniker kan producera förändringar av genetiskt material som kan framställas genom naturlig mutation eller konventionella förädlingstekniker”. Visserligen kan en beskrivning av en genetisk modifiering framtagen av denna tekniks användare vara liknande beskrivningen av naturliga mutationer eller sådana framtagna av konventionella tekniker. Men alla dessa tekniker orsakar flertalet andra så kallade oavsiktliga genetiska modifieringar. Vissa av dessa, kända som off-target, är placerade på andra delar av genomet än den påstådda modifieringen. Förädlare kan försöka att eliminera dessa genom ett antal bakåt-korsningar, men de kan aldrig eliminera alla. Vissa av dessa oavsiktliga modifieringar är oseparerbara från den avsiktliga modifieringen, och kan därför inte elimineras. …
7. Det finns inget sätt att veta i förväg om huruvida plantor som producerats genom in vitro mutagenes, riktad mutagenes eller cisgenes inte kommer innebära nya risker jämfört med plantor producerade med konventionell mutagenes eller konventionella förädlingstekniker.
Interaktionerna mellan genetisk modifiering av en foster-plant-cell odlad in vitro och den naturliga omgivningen i vilken miljoner av växter som är resultatet av regeneration och förökning sprids, är nödvändigtvis oförutsägbara. Ingen kan anta i förväg att de inte kommer orsaka någon skada för miljön eller hälsan. Samma sak kan inte sägas om genetiska modifikationer som regleras av en naturlig omgivning under användningen av traditionella förädlingstekniker som, dessutom, utvärderas under en lång tid av naturlig uppförökning som föregår dess vidare spridning. ...
Frånvaron av bevis för dessa risker, speciellt när de inte har blivit bedömda, kan inte vara bevis för dess frånvaro. Dessa risker är resultat av processen av genetisk modifiering. Behovet av att bedöma riskerna av dessa element måste baseras på processen för genetisk modifiering, och inte av konkurrenskraft eller löften om hållbarheten hos den påstådda egenskapen.
8. Att inte reglera “i vissa odefinierade fall” är att inte reglera alls.
Kommissionen leker fortfarande med ord när den säger att “i vissa fall” är riskerna inte nya och det måste därför bestämmas “från fall till fall” om huruvida det är relevant att bedöma dem, enligt “riskbedömning och krav för godkännande som är proportionerliga till den inblandade risken”. Men för att veta huruvida dessa krav är proportionerliga till risken, måste risken vara känd och därför ha blivit bedömd från fall till fall. Detta är precis vad EU:s nuvarande GMO-lagstiftning erbjuder, och kommissionen vill göra motsatsen: att bedöma från fall till fall huruvida plantorna som framtagits med dessa tekniker behöver en riskbedömning. Enligt vilka kriterier om det inte finns någon obligatorisk förutbestämd bedömning? Enligt “krav proportionerliga till risken”: den regulatorn som ansvarig för att tillämpa sådana rekommendationer riskerar att gå runt i cirklar under lång tid innan något beslut angående relevansen eller irrelevansen av en bedömning.
Och hur ska de veta för vilka plantor de behöver göra en sådan bedömning av relevansen av att göra en riskbedömning om det inte längre är ett krav att uppge förädlingsprocessen? Och om detta krav består, hur effektivt kommer det vara om kommissionen i förväg påstår att “för vissa växter framtagna genom riktad mutagenes eller cisgenes … kommer det att vara svårt eller omöjligt att differentiera mellan dem och plantor framtagna med konventionell förädling”? Först och främst, detta är inget mer än en självuppfyllande profetia av kommissionens vägran att försäkra att den har de tekniska möjligheterna att differentiera mellan dem, så som den gjorde med transgenetiska GMO, följande antagandet av direktivet 2001. Dessutom, detta påståendet är ännu mer absurt med tanke på att flertalet märkningar, kvalitetstecken, reglerade spårbarhetskrav, etc., har tydligt demonstrerat effektiviteten av dokumenterad spårbarhet när den är i kombination med tillräcklig kontroll och avskräckande straff i händelse av bedrägeri. Hur ska kommissionen svara på den oro som den erkänner existerar, för “samexisterande med ekologisk och GMO-fritt jordbruk såväl som oro hos märkning och konsumentens rättighet till information och valfrihet”? Hur ska den säkerställa att den agerar proportionellt till “riskerna inblandade”, om den inte får kännedom om deras existens eller allvaret av riskerna, utan att göra en bedömning? Regulatorn som ska tillämpa policyn riskerar, återigen, att gå runt i cirklar under lång tid innan beslut kan fattas.
Detta påstående från kommissionen angående den påstådda omöjligheten att differentiera verkar vara det bästa sättet att uppmuntra aktörer att inte uppge någonting, i syfte att undvika att behöva följa kraven för att ansöka om auktorisering, utvärdering, märkning, spårbarhet, kontroller och reglerna till samexistens. Speciellt med tanke på kommissionens förslag att överväga “mekanismer för att tillåta den som ansöker att identifiera de reglerande kraven som gäller för en viss produkt”. Vi kan lika gärna göra oss av med alla sken av offentlig ordning om industriella aktörer ska tillåtas att själva identifiera vilka krav de ska påtvingas!
