Juli 2021

Greenwashing av en ideologi: hur Sverige räddar frihandeln

Rebeca Borges Machado (Jord Åt Folket)

Tidigare publicerad i Miljötidningen juli 2021.

Skillnaderna mellan hur mycket utsläpp olika länder bidrar med måste jämnas ut, något som vi inte löser genom grönmålade budskap om frihandelsavtal. Dessa avtal måste istället ses som de katalysatorer till utsläpp de faktiskt är. 

För att främja klimaträttvisa behöver Sverige och andra rika länder minska sina utsläpp ordentligt. Man brukar räkna utsläpp per capita, vilket ger en missvisande bild av att om bara varje enskild individ minskar sina utsläpp löser vi problemet. Så enkelt är det tyvärr inte. Men, medan en moçambikiers utsläpp är 0,29 ton, är en svensks 4,36 ton. 

Den skillnaden är grunden till varför vi ska arbeta för klimaträttvisa. Vi behöver en förändring i det system som skapar skillnader mellan människors tillgång till naturresurser och förutsättningar att hantera krisen. Samtidigt skapar systemet en skamkultur och många i rika länder drabbas av vanmakt av att inte kunna påverka utsläppsutvecklingen. Vid beräkning av utsläpp inkluderas nämligen inte enbart de som kommer från kläder, mat och bilar. Inräknas gör även infrastruktur och utsläpp från varor man potentiellt kan konsumera, även om man inte väljer att köpa dem. Staten behöver ta bättre beslut, vilket metaforiskt kan kallas för statens konsumtionsval. Staten sätter regler som skapar förutsättningar för individens konsumtionsval. Som individ är du bunden till de val som staten gjort. Men när görs dessa val? Jo, när frihandelsavtalen skrivs under.

I Sverige har frihandelsparadigmet stärkts under de senaste decennierna och ses idag som en självklarhet. Frihandel är ännu ett exempel på missvisande ord. Friheten ligger här i att köpa och sälja sådant som av staten värderas högt. Och för att behålla den normen behöver Sverige greenwasha frihandeln, det vill säga låta lösningen bli ett system som är ohållbart i grunden. Sverige skapade nyligen en process som heter Handel för Hållbarhet och EU planerar att ta fram en Deklaration om Handel och Klimat. Det är också med hjälp av frihandel som svenska staten tror att man ska kunna ”rädda Amazonas” och det är frihandel som ”kommer lyfta människor ur fattigdom”. Det har blivit tabu att kritisera frihandel. Om man gör det uppfattas det som att man är emot samarbete med andra länder. Man har glömt alla andra former av samarbeten. 

Syftet med frihandelsavtal är att underlätta distribution av handelsvaror. Bakom står den ideologiska tanken om att på bästa sätt organisera världens resurser via specialisering: ett land specialiserar sin ekonomi på vissa produkter och behöver köpa varor från länder som specialiserat sin ekonomi på andra produkter. Det låter smart, men frihandel medför komplexa regler som enbart gynnar storföretag som i sin tur tjänar på exploatering av människor och natur. Och frihandel kräver att länder gör sig ekonomiskt sårbara, för det är sårbarhet som skapar marknaden. När ett land inte är självförsörjande på mat behöver man importera varor från andra länder. I Sverige har den lokala matproduktionen nedmonterats för att skapa handel. Men handeln nedmonterar i sin tur den återstående lokala matproduktionen för att det inte längre lönar sig. Regeringen vägrar utvärdera frihandeln och man ser inte att det inte innebär frihet, att det istället låser in samhället i ett ohållbart system. 

För att minska utsläppen behöver Sverige sluta heja på frihandeln och istället skapa lokala, alternativa ekonomier. Först då kan vi prata om en verkligt hållbar och rättvis konsumtion på individnivå.

Taggar: EU, Nationell politik, Debatt