”Kort” sammanfattning av mänskliga rättigheters historia och FN:s Deklaration om

”Kort” sammanfattning av mänskliga rättigheters historia och FN:s Deklaration om Rättigheter för Bönder och andra som arbetar på landsbygden


Rebeca Borges har varit jurist i Brasilien, då hon fokuserar på kollektiva rättigheter och landsbygdens sociala rörelser. 


Mänskliga rättigheter är en social konstruktion; de har upprättats genom politiska beslut. När man ser till historien är det vanligt att säga att en viss social grupp ”erövrar” sina rättigheter. Det är också möjligt att en grupp eller en nation förlorar sina rättigheter under en viss politisk utveckling.

 

De mänskliga rättigheterna som vi har på plats idag föddes under USA:s självständighet 1776 och franska revolutionen 1789. Bourgeoisien organiserade sig; den behövde sin frihet från den absolutistiska staten. De proklamerade individuell frihet som väsentlig för vita, fria, rika mäns liv i ”Deklarationen om mäns rättigheter”. Ett sekel efter, 1876, krävde kvinnor en ”Deklaration om rättigheter för kvinnorna i USA”, vilket inte godtogs.


Slaveri och slavhandel som ekonomiskt system avskaffades och kriminaliserades i de flesta länder under 1800-talets första hälft, men långsamt verkställande innebar att slaveriet fortsatte i generationer, fram till början av 1900-talet. Det sista landet i Amerika som gjorde slut på slaveriet var Brasilien 1888.


Som en konsekvens av den industriella revolutionen, i början av 1900-talet, organiserade arbetarna sig och erövrade några viktiga arbetsrättigheter, såsom förbud mot tvångsarbete, begränsning av barnarbete, maximal arbetstid och rätten till kollektiv organisering i fackföreningar. Efter den ryska revolutionen 1917 syftade Nationernas Förbund på att förhindra arbetarrevolter och Internationella arbetsorganisationen (ILO) bildades 1919. Sociala rättigheter som social trygghet etablerades av republiken Weimar (Tyskland) 1919. Inte bara adoptionen, men också tolkningen och genomförandet av rättigheter beror på politiken. Den kommande nazistiska regeringen i Tyskland avskaffade inte dessa rättigheter, utan använde dem snarare för att hetsa till nationalism.


Efter slutet av andra världskriget antog FN den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter (UNDHR) 1948. En viktig men vag överenskommelse som behövde ytterligare reglering för att vägleda stater. I samband med det kalla kriget blev det omöjligt att skapa ett enhetligt bindande avtal om staters skyldigheter gentemot sina medborgare. Således antog FN två åtskilda bindande avtal: 1966 års internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ratificeras av 171 länder, inklusive Sovjetunionen; och 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter ratificerades av 173 länder, inklusive USA och även Soviet. Demokratiska välfärdsstater skapades utifrån dessa överenskommelser.


I USA kämpade medborgarrättsrörelsen för jämlikhet för marginaliserade grupper som afroamerikaner och homoaffektiva individer när det gäller politiska och medborgerliga rättigheter. Samtidigt kändes föroreningar och miljöpåverkan under 60- och 70-talen och 1972 var det den första FN-konferensen om miljö, i Stockholm. På andra sidan Atlanten, under förtrycket av högerdiktaturer, organiserade bönderna och ursprungsbefolkningen i Latinamerika för markrättigheter och Via Campesina grundades 1993. 

















Mörkgrönt (mörkgrått): Länder med grundlagsskyddad rätt till en hälsosam miljö.

Ljusgrönt (ljusgrått): Länder med konstitutionella bestämmelser för en hälsosam miljö.

Källa: UNEP, 2021. 


1989 var den nya brasilianska konstitutionen, till exempel, ett ljust hopp om framtiden. Den erkände urbefolkningens rätt till deras territorium och böndernas rättigheter till en jordreform - som en historisk korrigering av historien om plundring, kolonisering och slaveri, vilka rötter och strukturer fortfarande är på spel i ett av de mest ojämlika samhällena i världen. Dessa ansågs vara "tillägg" till de ursprungliga individuella mänskliga rättigheterna, eftersom de är kollektiva rättigheter. Rättigheter som man bara kan förverkliga genom att vara en del av ett folkkollektiv. I kombination erkändes också "diffuserade" rättigheter. Dessa är rättigheter som, när de implementeras, påverkar ett obestämt antal människor, och när de väl kränks finns det ett obestämt antal offer. Ett klassiskt exempel är rätten till miljön, officiellt född 1992, i Rio de Janeiro, Brasilien, sociala rörelser samlades för att kräva rätten till en säker miljö och Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändringar skapades. Du förstår, mänskliga rättigheter formas av människor. 


Sociala rörelser var ansvariga för den bolivianska och colombianska konstitutioner som garanterar ursprungsbefolkningens rätt till självbestämmande, och för Ecuadors nya konstitution från 2008, som fastställde naturens rättigheter: "naturen, där livet reproduceras och existerar, har rätten att existera, bestå, upprätthålla och regenerera dess vitala cykler, struktur, funktioner och dess processer i evolutionen”. De här är bara exempel. Tyvärr förhindrar historien om kolonisering, rasism och uppfattningen att de rika länderna är framtidens ägare fortfarande att denna mångfaldiga progressivitet accepteras och lärs ut av europeiska länder. Detta återspeglas i de senaste förhandlingarna om mänskliga rättigheter inom FN. 


Via Campesina och dess allierade har kämpat en lång kamp för att erövra erkännandet av rättigheterna för bönder och andra människor som arbetar på landsbygden. UNDROP presenterades för FN 2008 av Bolivia. Den antogs 2018, 119 röster för, 49 nedlagda och 8 röster emot – bland dem Sverige. Sverige motiverade att dessa rättigheter inte är nödvändiga, att de mänskliga rättigheterna redan finns tillgängliga och att problemet är att de inte implementeras. Sverige menar att matsuveränitet och rätten till fröer, till exempel, har en oklar koppling till mänskliga rättigheter och att det blir juridiskt osäkert när dessa rättigheter endast tillfaller de som deklarationen riktar sig till. Att de skapar förvirring i rättssystemet. 


Deklarationen är byggd på principer om kollektiva rättigheter, eftersom många av vars rättigheter ska skyddas av deklarationen lever i samhällen som bygger på kollektiva rättigheter. Detta kan exempel innebära att rätten garanterar inte bara utifrån konventionella individuella rättigheter, utan även utifrån sedvanliga kollektiva rättigheter. De kollektiva rättigheterna är livsavgörande för de som lever i dessa samhällen.


Sverige står också emot den enligt FN bindande lag för transnationella företag gällande mänskliga rättigheter idag. Argumentet är lika, att ”Sverige har ett konservativt perspektiv av internationella rättssystem och det passar inte systemet att företag har skyldigheter.”


Jag uppmanar läsaren att överväga de mänskliga rättigheternas historia när du läser den till svenska nyligen översatta UNDROP-texten. Denna text är en seger att fira. Det sätter förutsättningar för en bättre framtid. Nu måste vi kräva att den implementeras, och hoppas att det inte tar några generationer innan dessa rättigheter blir en självklarhet.