November 2020
Rätten till mark: en kamp om klimatet och feminismen
Louise Carlsson (Jord Åt Folket)
Landgrabbing
Markrofferi, eller landgrabbing som det också kallas, innebär att företag eller stater investerar i storskaliga markförvärv på bekostnad av traditionella - ofta urfolks och småbrukares - markrättigheter (1). Odlingsbar mark har länge varit en laddad fråga men efter finanskrisen 2008 började jordbruksmark ses som en attraktiv och stabil investering. Argumenten för landgrabbing låter ofta att det skapar arbetstillfällen och bidrar till att utveckla fattigare länders jordbruk, men faktum är att det drabbar lokalbefolkningen negativt eftersom de förlorar sin försörjning när de förlorar tillgången till mark. Landgrabbing är vanligast i Afrika söder om Sahara och i länder som redan har en osäker livsmedelsförsörjning i andra delar av världen. De mest utsatta grupperna är urfolk och småbrukare eftersom de är beroende av direkt tillgång till mark, och särskilt utsatta är kvinnor, dels på grund av att det är dem som brukar marken och dels för att de inte har samma rättigheter som män. Utöver det är tillgången till mark sällan dokumenterad eller juridiskt reglerad utan bygger på muntliga traditioner, vilket i sin tur ökar risken för småbrukare att förlora sin mark.
När stater eller företag utför landgrabbing handlar det dock inte bara om det faktiska rofferiet av resurser utan även om att ta kontrollen över hur, av vem och för vilket syfte naturresursen används. Det gör att flera av dagens fall av landgrabbing är legala även om de inte är miljömässigt eller humanitärt försvarbara. Landgrabbing är problematiskt eftersom det påverkar människors försörjningsmöjligheter, men det kan också leda till att den verksamhet som etableras i området ger ökade föroreningar, brist på vatten och utarmade jordar.
Matsuveränitet
Konceptet ”matsuveränitet” togs fram av småbrukar-organisationen La Vía Campesina som en reaktion på begreppet ”Tryggad livsmedelsförsörjning”, som FN arbetar efter för att bekämpa världshungern (4). ”Tryggad livsmedels-försörjning” går ut på att maten ska vara tillgänglig och billig nog att mätta alla människor, medan ”matsuveränitet” handlar om att maten ska vara hälsosam, att alla ska kunna definiera sina egna livsmedels- och jordbrukssystem, samt att mat är en okränkbar mänsklig rättighet. Matsuveränitet betyder helt enkelt att makten över maten finns hos producenten och konsumenten snarare än hos marknadskrafter och storföretag. På det sättet upphöjs den traditionella kunskapen - som finns hos urfolk och småbrukare - om hur man brukar jorden i samklang med naturen, vilket blir särskilt relevant om vi ser till hur den odlingsbara marken fördelas globalt. Enligt FIAN står småbrukarna för 70% av matproduktionen samtidigt som de bara har tillgång till 25% av marken, medan det industriella jordbruket kontrollerar 70% av marken och producerar 30% av maten. Kvinnor är extra utsatta för landgrabbing eftersom de inte har samma (ägande)rättigheter som män, vilket förstärks av att tillgången till mark vanligtvis inte är dokumenterad eller reglerad juridiskt. Detta skapar den situation vi har idag där matsuveränitet ”omöjliggörs” baserat på ekonomiska, koloniala- och genusmässiga strukturer, vilket i sin tur ger klimatmässiga konsekvenser och fattigdom.
Vad fyller matsuveränitet för funktion i Sverige? FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO beskriver att den globala marknaden inte är en självklar väg till ökad livmedelstrygghet, utan betonar istället lokal jordbruks- och livsmedelsproduktion. Helena Norberg-Hodge i Charlotte Ekwalls ”Mat en mänsklig rättighet och en handelsvara” menar på samma sätt att dagens globaliserade ekonomi avkräver det globala syd på stora delar av sin bästa jordbruksmark för att odla mat till nord (5). Samtidigt, menar Norberg-Hodge, gör det att jordbrukare i nord konkurrerar med jordbrukare i syd där arbetskraften är billigare och produktionen är mindre kostsam. Att jordbruk läggs ner i den ekonomiskt rikare delen av världen innebär inte ett omedelbart hot om hunger som i det globala syd, men det ökar importen från syd. Om en större andel mat produceras lokalt i Nord skapas alltså nya möjligheter för det globala Syd att behålla sin lokalt producerade mat.
Coronapandemins framfart -och i vilken utsträckning den ökar världshungern- är också en faktor som blivit aktuell. Innan pandemin led 810 miljoner människor av hunger varav 80% av dessa var bosatta på landsbygden och arbetade med matproduktion. När marknader tvingades stänga på grund av coronapandemin resulterade det i att många småbrukare drabbades ekonomiskt samtidigt som de redan innan saknade rättigheter till mark och vatten och skydd från våld. 2018 arbetade La Vía Campesina fram en FN-deklaration för att stärka småbrukares rättigheter som röstades igenom samma år. 121 länder, framförallt från det globala syd, ställde sig bakom deklarationen men Sverige röstade emot (6).
Kampen om klimatet och feminismen
Den latinamerikanska feminismen kännetecknas precis som på andra ställen i världen av olika politiska strömningar, ett exempel på en sådan är den ”småbrukarfolkliga feminismen”. Feminism som begrepp och ideologi är och har dock inte alltid varit okontroversiellt för kvinnor i Latinamerika även om de stridit för kvinnors rättigheter, bland annat eftersom feminismen ansetts föra en kamp som bara berör vita västerländska kvinnor (7). Enkelt uttryckt bygger småbrukarfolklig feminism på urfolkens och småbrukarnas kollektivistiska världsbild och kritiserar det individualistiska synsättet i den ”västerländska feminismen”. Den småbrukarfolkliga feminismen menar att kvinnor är nödvändiga i kampen för matsuveränitet eftersom de alltid haft det traditionella ansvaret att odla mat åt sina familjer.
När nyliberala strömningar började sprida sig i Latinamerika under 1970- och 1980-talet gick kvinnorörelsen i samma riktning, det ökade kvinnors deltagande i politiken men samtidigt blev rörelsen fragmenterad. År 1975 hölls den första världskonferensen på temat ”kvinnor” i Mexico City och kom att bli starten för den andra vågens feminism i en rad latinamerikanska länder (8). I Guatemala tog det dock över ett decennium innan kvinnogrupper som uttalade sig som feminister började spela en politisk roll. Att den feministiska rörelsen är relativt ny i Guatemala betyder dock inte att landet inte haft kvinnor som varit drivande i dessa frågor; under decenniet efter kvinnokonferensen i Mexico City mobiliserades till exempel kvinnor i småbrukarrörelser, studentrörelser, kristna rörelser och motståndsrörelser och diskuterade frågor som rörde demokrati, rättigheter, fred och lika löner. Majoriteten av dem som deltog gjorde det dock inte för att de hade en explicit utarbetad kritik kring kvinnors förtryck i samhället, utan för att de såg och drabbades av regler som förbjöd kvinnor att verka i offentliga sammanhang, vilket gav upphov till att många började reflektera över sina liv och identiteter. Enligt Maier och Lebon blev grupperna en plats där kvinnorna samlade kraft och blev aktiva protagonister - fria att forma sin egen historia - istället för att vara mottagare av den.
Deltagandet av kvinnor från både landsbygden och städerna i dem revolutionära organisationerna mellan åren 1975-1985 är en tydlig milstolpe i Guatemalas kvinnohistoria. Kvinnor närvarade i det offentliga samhällslivet på ett annat sätt än tidigare och stred för sina rättigheter. Men regimens svar på de utökade friheterna var våldsam: närmare tvåhundratusen människor dödades av armén eller försvann som ett resultat av konflikten, ungefär hundratusen av dessa var småbrukare och ursprungsbefolkning som tvingades fly till Mexico under 1980-talets första hälft (8).
Idag vittnar La Vía Campesinas medlemsorganisationer världen över att utvecklingen på jämställdhetsområdet är ojämn. Våldsamma miljöer och diskriminering baserat på kön utgör fortfarande ett problem och det är vanligt med föreställningen att jämställdhetsarbetet endast angår de som driver frågan. Samtidigt är kvinnorörelsen i Latinamerika, med La Vía Campesina i spetsen, stark. Särskilt framträdande är de i frågor som rör miljö, jordbruk och alternativa modeller för samhällsutveckling.
Referenser
1. FIAN Landgrabbing [2020-11-15]
2. FIAN Rätten till mark [2020-11-15]
3. La Vía Campesina The international peasants´ voice [2020-11-15]
4. FIAN Matsuveränitet [2020-11-15]
5. Ekwall, C. (2008) Mat- en mänsklig rättighet och en handelsvara: en rättighetsbaserad analys av tre svenska jordbrukspolitiska diskurser kring den globala matförsörjningen. Göteborg. Göteborgs Universitet.
6. Aftonbladet Coronakrisen slår ut dem som föder oss [2020-11-15]
7. Latinamerikagrupperna Feminismen växer i Latinamerikas småbrukarrörelser [2020-11-15]
8. Maier, E. Lebon, N. (2010) Women’s Activism in Latin America and the Caribbean. USA: Rutgers.
