November 2020
Spara och bevara
Tove Sundström och Emma Johansson (Jord Åt Folket)
Den röst som hörs högst i berättelsen om skogsbruket i Sverige är idag är den som berättar om storskaliga skogsplantager, kalhyggen och kemikalier. Det är en urban röst, en röst som ofta tillhör miljöorganisationerna och som ofta förespråkar ett åsidosättande av skogen. De röster som mer sällan hörs är de som tillhör småskaliga skogsbrukare; röster som också berättar om biodiversitet och hållbarhet men vars budskap är mer dynamiskt, och därmed kräver mer av åhöraren.
När det är den urbana rösten som får berätta om skogen blir alla typer av skogsbruk draget över samma kam. Det blir då en självklarhet att det som bör göras är att åsidosätta och spara på skogen. Men den storskaliga skogsindustrin, som har hektar efter hektar med mark, påverkas inte alls på samma sätt av ett åsidosättande som den småskaliga skogsbonden gör. Att tvingas åsidosätta en viss procent av sin mark kan vara avgörande för ifall en småskalig skogsbrukare har möjlighet att fortsätta bruka sin skog eller inte. Däremot kan större skogsbolag enkelt fortsätta sitt bruk och samtidigt gynnas av den status som det ger att agera med hänsyn till miljön. Certifiering av skog har den här effekten; stora skogsbolag har råd att genomgå certifiering och får marknadsfördelar i belöning, medan små skogsbruk ofta inte har det ekonomiska medel som krävs för att uppnå en kvalitetsmärkning. Detta innebär snarare en motsats till de värderingar som ska ligga bakom certifieringar av olika slag, då miljömässigt och socialt hållbara bruk missgynnas. Ett småskaligt skogsbruk är varaktigt genom att vara just småskaligt; genom att makten inte koncentreras till en marknadsstyrd industri tillåts ett skogsbruk där exempelvis naturvård kan prioriteras.
En annan inneboende problematik i det förenklade åsidosättande tankesättet är att det saknar kontext och historiskt perspektiv. Det är sällan det ges en förklaring av vad en “orörd skog” egentligen är. Mycket av den skog som brukas idag har brukats länge, och är beroende av ett fortsatt hållbart bruk, eller är relativt nyplanterad på mark som tidigare varit jordbruks- eller betesmark. Att plantera exempelvis gran på mark som tidigare används för jordbruk eller bete är en handling som ofta kallas för 'återplantering' och ses som positiv ur miljösynpunkt. Artfattiga och sköra granplanteringar är dock inte en progressiv metod för att reducera de risker som medförs av en klimatförändring, och genom att dessutom minska möjligheten till livsmedels-produktion sjunker både återhämtningsförmågan i samhället och i ekosystemen.
Inom Naturskyddsföreningen finns en oro för att angrepp av granbarkborre utnyttjas som förevändning att avverka skog som annars inte skulle avverkas, exempelvis när angrepp sker i biotoper som skogsbolag motvilligt har åsidosatt med anledning av miljöskydd. Återigen är det av vikt att betona marginaliseringen av småskaligt skogsbruk i denna problemformulering. Inom småskaligt skogsbruk finns det inte samma intresse av att avverka alla träd, eftersom det ofta inte finns ett annat skogsparti att gå vidare till efter avverkningen. Det ligger snarare i den mindre skogsbrukarens intresse att omhänderta sin skog, för att säkerställa skogens förmåga att producera virke en lång tid framöver, dock är denna typ av skogsbruk inte lönsamt på den marknad som nyliberalismen har skapat.
Den rådande problemformuleringen från miljöorganisationerna får dock konsekvenser för alla som brukar skogen. Om en skogsbonde skulle låta avsätta en del av sin mark som naturreservat och ett träd drabbat av granbarkborre hamnar med ena halvan i reservatet och andra halvan i bondens brukade skog, får bonden bara lov att flytta den del av trädet som hamnat på den brukade sidan. Barkborrarna tar dock inte hänsyn till en gräns som Skogsstyrelsen har ritat dit; Resultatet blir istället att bonden måste avverka mycket mer skog än vad som hade behövts avverkas om angreppet i tid hade reducerats genom att det skadade virket flyttades. Att separera skogen från sin omgivning är inte en möjlig lösning. Likaså är det inte en lösning att separera skogen från människorna. Den torra sommaren 2018 medförde både ökade angrepp av granbarkborre och förödande skogsbränder. Det industriella skogsbrukets homogena natur och avsaknaden av människor som kan ha överblick över området gör det mer sårbart mot hot som dessa. De som fick kompensera för den bristande beredskapen var den civila befolkningen. Tiden går och kunskap om skogen och hur den brukas långsiktigt går förlorad. På samma sätt som kunskap inte kan separeras från människor, eller skogen separeras från sin omgivande miljö, är ett liknande exempel förvaring av fröer i kylarna på Svalbard. Som ensam åtgärd fyller detta endast ett sentimentalt syfte, då lantrasernas nytta grundas i den dynamiska relationen med miljön de odlas i.
Det finns ett narrativ som upprätthålls av svenska staten som separerar matproduktion från vad som kallas ‘allmänna nyttigheter’ (vilket syftar till gynnandet av ekosystemtjänster och biodiversitet exempelvis); i denna berättelse är det industrin som bäst lämpar sig för matproduktion medan småskaliga jordbrukare enbart är värdefulla i och med sin förmåga att värna om en biologisk mångfald (1). Dessa två uppgifter skulle alltså inte kunna existera parallellt – ett antagande som osynliggör de existerande politiska ramverken som gör småskaliga jord- och skogsbruk olönsamma.
Precis som att den småskaliga skogsbrukaren blir dragen över samma kam som skogsindustrins största aktörer, blir den småskaliga jordbrukaren drabbad av den problemformulering som sker gällande det industriella jordbruket. Det finns en stor medvetenhet kring att plöjning är ofördelaktigt av flera anledningar, bland annat för markens kolinlagringskapacitet. Det är dock en betydande skillnad mellan system där fälten plöjs varje år (ibland flertalet gånger) och system där plöjning sker exempelvis vart femte år. I diskussioner angående plöjning och användandet av fossila bränslen inom jordbruket är det främst problematiken inom storskaligt och industriellt jordbruk som behandlas, även om detta är outtalat. Genom att inte separera diskussionen om vad som kan och bör förbättras inom det småskaliga respektive det industriella jordbruket får det industriella jordbruket fungera som en mall. Detta orsakar att lösningar som läggs fram snarare förstör de jordbruk som är verkligt hållbara och dessutom förhindrar deras möjlighet att bli fler.
Referens
- Ekwall, C. (2008) Mat – en mänsklig rättighet och en handelsvara: en rättighetsbaserad analys av tre svenska jordbrukspolitiska diskurser kring den globala matförsörjningen. Göteborg. Göteborgs Universitet.
